Dålig start.
Idag var ingen bra start på dagen. P's väckarklocka väckte mig tidigt, för tidigt. Enda sedan dess har jag känt hur illamåendet o huvudvärken krypit sig på. Nu sitter jag här som en jäkla zombie och mår illa. Hatar att må illa, speciellt när man liksom inte bara kan spy så att det släpper. Ska försöka få i mig något, så kanske jag mår bättre. E är pigg och glad iaf. Skönt det.
Jaha. Enligt psykologen ska jag skriva varje dag för att lätta på hjärtat. Hinner man det när man har barn tro? Brukar komma på alla tankar och funderingar på kvällarna/nätterna. Då måste jag ju passa på att sova om E gör det, för vem vet när hon sätter fart igen.. Men jag ska försöka!
Just nu har det varit lugnt. Min mamma har inte bråkat om något alls, hon har varit lite töntig när det kommer till E, men inget allvarligt. Psykologen säger att min mamma "visar kärlek genom att gnabba/bråka", för varje gång jag varit hos henne, påpekar hon alltid att min mamma/familj/släkt gjort något "tokigt". Och ja, det stämmer ju. Det är så alla visar kärlek, alla gnäller och bråkar. Känns det som. Den som det genom åren hackats på mest, är mig. Varför? Säg det. För jag är annorlunda kanske. Tror inte alla kan acceptera mig för mig. Att jag har annan stil, andra åsikter och värderingar. Det som absolut inte gillas är nog att jag säger som jag tycker och står för det. Men liksom, varför ska man inte säga som man tycker, varför ska man hålla med om något man egentligen inte tycker? Bara för att min släkt inte tycker om piercings eller taturingar, måste det då betyda att jag också tycker samma sak? Enligt dom, ja. Men så fan heller. Alla trodde jag skulle sluta med dom "dumheterna" bara för att jag blev mamma. Öh. Bara för att jag blir en mamma, betyder inte det att jag kommer ändra på mig. Jag är ju fortfarande jag. Så kommer det alltid att vara.
Jag har aldrig känt att jag passat in i min släkt. Inte någonstans faktiskt. Jag har alltid blivit tvingad till att vara någon jag inte är för att folk skulle tycka om mig. Hade en bästis när jag var liten som älskade mig för mig, ingen annan. Jag tror inte ens min mamma vet vem jag är. För ibland när jag är mig själv, känns det som om hon blir förvånad. Varför? Har hon inte lagt märke till mig för mig? Säg det. Hon är absolut ingen dålig mamma så, jag älskar henne hur mycket som helst. Men vissa saker verkar det som om hon blundat för. Som t ex hur släkten har behandlat mig, vad dom sagt om mig. Det kändes skönt när andra började påpeka deras beteeende. "Varför är dom så, varför säger dom så" osv. Då var det verkligen inget jag hittat på, då var det ju faktiskt på riktigt. När jag tar upp det med min mamma, säger hon att jag nog överdriver och är barnslig. Ursäkta va? Är det så man säger? Om E skulle komma till mig med saker, skulle jag lyssna och försöka "spana" om det var så. Det är klart man kan missa en hel del som förälder, men om ens barn kommer och säger något "Den är dum, den säger så" klart jag lyssnar och ser efter om det stämmer. Ibland ja kan det vara överdrivet, barn kan ju tycka någon annan är dum för man inte får ta sista godisbiten, sedan att dom har ätit 20 stycken innan spelar ingen roll. Men jag tycker ändå man ska hålla koll, speciellt om samma sak kommer upp flera gånger.
Jag sa ständigt till min mamma när jag var mindre att jag ville byta skola för folk var dumma mot mig. Jag rymde t.o.m från skolan en gång för jag inte orkade. Klassen var elak, läraren var inte heller speciellt schyst. Sedan där vi åt mat (vår skola hade ingen egen matsal), retades dom andra eleverna med mig, kastade ner mig i djupa "hål" och såg till så jag inte kunde ta mig upp igen. Ibland blev det slagsmål. Men ni vet, "Det var inte så farligt som du säger, så kan det ju inte vara".. Nej nej.. Inte alls.. Från mitt första skolår till jag började gymnasiumet var hemska. Högstatidet var bättre, men inte bra. Jag vet inte hur mycket jag skolkade. Men men. Det blev ju bättre. Speciellt när jag fick flytta från stan. En helt ny start. Underbart. Bra skola, bra klass, bra kompisar. Stormtrivdes! Ville inte flytta hem igen efter sista året, men så blev det. Men sedan jag kom hem igen har det bara gått bättre och bättre, så det går uppåt, sakta men säkert.
Det är ändå skönt att jag har gått igenom hur mycket som helst. Då har jag mer kött på benen när det kommer till E's uppväxt, beroende på vad som händer. En "blind mamma" tänker jag inte bli. Då mina vänner, då får ni banka till mig rejält så jag återfår min syn igen. Det måste ni lova mig.
Det är skönt att skriva. Jag känner att jag har så mycket att få ur mig. Det är skönt att få sitta att skriva av sig, lätta på hjärtat, utan att någon tycker att jag är "jordens idiot". Tycker det är så synd att jag inte kan skriva vem jag är, på riktigt. Men det går inte med min släkt, gamla "vänner" och annat. Det finns ju dom som vet vem jag är, det är dom som jag litar på, det är dom som inte dömmer mig, som vet vem jag är på riktigt. Tack för att ni finns, hela "T-ligan", hos er kan jag vara mig själv! <3
Ska försöka få i mig något. Annars lär jag svimma.
Jaha. Enligt psykologen ska jag skriva varje dag för att lätta på hjärtat. Hinner man det när man har barn tro? Brukar komma på alla tankar och funderingar på kvällarna/nätterna. Då måste jag ju passa på att sova om E gör det, för vem vet när hon sätter fart igen.. Men jag ska försöka!
Just nu har det varit lugnt. Min mamma har inte bråkat om något alls, hon har varit lite töntig när det kommer till E, men inget allvarligt. Psykologen säger att min mamma "visar kärlek genom att gnabba/bråka", för varje gång jag varit hos henne, påpekar hon alltid att min mamma/familj/släkt gjort något "tokigt". Och ja, det stämmer ju. Det är så alla visar kärlek, alla gnäller och bråkar. Känns det som. Den som det genom åren hackats på mest, är mig. Varför? Säg det. För jag är annorlunda kanske. Tror inte alla kan acceptera mig för mig. Att jag har annan stil, andra åsikter och värderingar. Det som absolut inte gillas är nog att jag säger som jag tycker och står för det. Men liksom, varför ska man inte säga som man tycker, varför ska man hålla med om något man egentligen inte tycker? Bara för att min släkt inte tycker om piercings eller taturingar, måste det då betyda att jag också tycker samma sak? Enligt dom, ja. Men så fan heller. Alla trodde jag skulle sluta med dom "dumheterna" bara för att jag blev mamma. Öh. Bara för att jag blir en mamma, betyder inte det att jag kommer ändra på mig. Jag är ju fortfarande jag. Så kommer det alltid att vara.
Jag har aldrig känt att jag passat in i min släkt. Inte någonstans faktiskt. Jag har alltid blivit tvingad till att vara någon jag inte är för att folk skulle tycka om mig. Hade en bästis när jag var liten som älskade mig för mig, ingen annan. Jag tror inte ens min mamma vet vem jag är. För ibland när jag är mig själv, känns det som om hon blir förvånad. Varför? Har hon inte lagt märke till mig för mig? Säg det. Hon är absolut ingen dålig mamma så, jag älskar henne hur mycket som helst. Men vissa saker verkar det som om hon blundat för. Som t ex hur släkten har behandlat mig, vad dom sagt om mig. Det kändes skönt när andra började påpeka deras beteeende. "Varför är dom så, varför säger dom så" osv. Då var det verkligen inget jag hittat på, då var det ju faktiskt på riktigt. När jag tar upp det med min mamma, säger hon att jag nog överdriver och är barnslig. Ursäkta va? Är det så man säger? Om E skulle komma till mig med saker, skulle jag lyssna och försöka "spana" om det var så. Det är klart man kan missa en hel del som förälder, men om ens barn kommer och säger något "Den är dum, den säger så" klart jag lyssnar och ser efter om det stämmer. Ibland ja kan det vara överdrivet, barn kan ju tycka någon annan är dum för man inte får ta sista godisbiten, sedan att dom har ätit 20 stycken innan spelar ingen roll. Men jag tycker ändå man ska hålla koll, speciellt om samma sak kommer upp flera gånger.
Jag sa ständigt till min mamma när jag var mindre att jag ville byta skola för folk var dumma mot mig. Jag rymde t.o.m från skolan en gång för jag inte orkade. Klassen var elak, läraren var inte heller speciellt schyst. Sedan där vi åt mat (vår skola hade ingen egen matsal), retades dom andra eleverna med mig, kastade ner mig i djupa "hål" och såg till så jag inte kunde ta mig upp igen. Ibland blev det slagsmål. Men ni vet, "Det var inte så farligt som du säger, så kan det ju inte vara".. Nej nej.. Inte alls.. Från mitt första skolår till jag började gymnasiumet var hemska. Högstatidet var bättre, men inte bra. Jag vet inte hur mycket jag skolkade. Men men. Det blev ju bättre. Speciellt när jag fick flytta från stan. En helt ny start. Underbart. Bra skola, bra klass, bra kompisar. Stormtrivdes! Ville inte flytta hem igen efter sista året, men så blev det. Men sedan jag kom hem igen har det bara gått bättre och bättre, så det går uppåt, sakta men säkert.
Det är ändå skönt att jag har gått igenom hur mycket som helst. Då har jag mer kött på benen när det kommer till E's uppväxt, beroende på vad som händer. En "blind mamma" tänker jag inte bli. Då mina vänner, då får ni banka till mig rejält så jag återfår min syn igen. Det måste ni lova mig.
Det är skönt att skriva. Jag känner att jag har så mycket att få ur mig. Det är skönt att få sitta att skriva av sig, lätta på hjärtat, utan att någon tycker att jag är "jordens idiot". Tycker det är så synd att jag inte kan skriva vem jag är, på riktigt. Men det går inte med min släkt, gamla "vänner" och annat. Det finns ju dom som vet vem jag är, det är dom som jag litar på, det är dom som inte dömmer mig, som vet vem jag är på riktigt. Tack för att ni finns, hela "T-ligan", hos er kan jag vara mig själv! <3
Ska försöka få i mig något. Annars lär jag svimma.
Rapport från mitt hjärta.
Jag måste få säga som jag tycker.
Jag måste få lätta på mitt hjärta.
Jag måste få vara mig själv.
Så, här, tänker jag vara den jag är, på alla sätt och vis.
Jag måste få lätta på mitt hjärta.
Jag måste få vara mig själv.
Så, här, tänker jag vara den jag är, på alla sätt och vis.
